Publicerad i Västra Nyland 18.2.2015
Alla vet att p-piller ställer till besvär. Inte nog med att de ökar risken för stroke och förstör kvinnors sexlust. Redan innan millennieskiftet visade forskning att även efter de verksamma ämnena lämnat kvinnokroppen och spolats ut i vattendrag och hav påverkas levande varelser. Särskilt fisk och amfibier uppvisar samkönade individer och hanar som inte är så maskulina som de borde vara. Rabalder uppstår och kulminerar med att en kolumnist i businesstidningen Forbes kräver att kvinnor som vill begränsa sin fertilitet på ett sådant förorenande sätt måste betala en särskilt extra skatt enligt principen ”förorenaren betalar”. Det har senare visats att hormonstörande föroreningar från p-piller i många fall är försummande små jämfört med totalpåverkningen från andra källor, som till exempel biodieselproduktion, cancermediciner, pesticider och avrinningsvatten från lantbruk. Sjutton också. Det är ju mycket roligare att skylla feminiserade fiskhanar på p-pillerkäkande feminister. Men nog om det.
Ett annat välkänt människoskapat fiskproblem är överexploatering. Forskare världen över försöker varje år uppskatta hur mycket fisk som finns kvar i haven och hur mycket vi kan dra upp utan att bestånden kollapsar. Att politiker lägger till 10-50 procent när kvoterna skall fördelas, eller att det tjuvfiskas i okänd grad, är inte forskarnas fel. Dock är det möjligt att en annan aspekt hittills har missats. Vad händer i bestånd där det finns skillnader mellan hanar och honor, så kallad könsdimorfism? Ta plattfisk till exempel. Honorna växer snabbare och uppnår därför minimumsstorleken för lagligt fiske tidigare än hanar. Vi kan därför förvänta oss att det överlag fiskas flera honor än hanar. Betyder det att honorna snart tar slut? Vad händer i så fall med rekryteringen av nya generationer? Det har visats att östrogenpåverkade fiskpopulationer klarar sig förvånansvärt bra trots lägre fertilitet hos hanarna, men om honorna försvinner blir det onekligen svårare att producera nya generationer.
Riktigt så enkelt är det självklart inte. Det finns nämligen också en annan typ av dimorfism; könsspecifika beteenden. Fiskas det plattfisk på lekplatsen kommer det att fångas flest hanar eftersom de samlas och väntar på inkommande honor. Om det finns könsskillnader i aktivitetsnivå eller spridning i tid och rum beror alltså risken att hamna i fångsten på var fiskeflottan rör sig och vilka redskap som används. Än så länge är detta spekulationer för ingen har hittills forskat i hur könsdimorfism påverkar dödlighet på grund av fiske. Dock håller Aronias peripatetiska forskare just nu på att analysera europeiska fiskdata för att ta reda på detta och ber om att få återkomma i frågan senare under året.