Vem får finnas till?

Publicerad i Västra Nyland 18.9.2014

Tänk dig ett scenario med en främmande art i tidvattenszonen. Under en mycket kort tid – bara åtta år sedan den först upptäcktes – har antalet individer vuxit till nästan en miljard, motsvarande ca 250 000 ton. Denna invasiva art har många positiva bidrag till lokala ekosystemtjänster. Till exempel kan den bidra till att rena övergödda fjordar. Vidare har den stor potential som mänsklig lyxföda, och det finns därför stort lokalt intresse för att odla arten. Den kan alltså ge såväl renare kustvatten som nya arbetsplatser i kustsamhällen.

Samtidigt som arten är positiv i många avseenden är den en pest och en plåga för andra ekosystemtjänster. Den förstör viktiga rekreationsområden och täpper till undervattenskonstruktioner. Den delar utrymme och föda med lokala arter och växer snabbare och effektivare än konkurrenterna. Den förändrar habitat för – och konkurrerar om föda med – en art som internationella konventioner definierar som utrotningshotad och som myndigheter därmed har förpliktat sig att skydda. Att då tillåta odling av denna främmande art verkar som ett synnerligen olämpligt förslag och inga myndigheter har hittills gett några odlingstillstånd.

Denna konflikt utspelar sig just nu på andra sidan Östersjön. Den främmande arten i fråga är det globalt utspridda stillahavsostronet som sedan 2007 har funnits i stora mängder längs den svenska västkusten. Arten har överlevt isvintrar och har inga problem att reproducera sig i grunda vikar med varmt vatten. De skarpa skalen bygger rev på badstränder och den växer villigt och snabbt, ofta i överlappande habitat med det platta ostronet som av OSPAR-konventionen är definierad som hotad och värd att skydda.

Då det inte längre är möjligt att med offentliga medel bekämpa arten anser många – både lokala entreprenörer och en del forskare – att arten skall definieras som en del av den regionala faunan samt att tillstånd skall kunna ges för odling av arten. Ett villkor för odlingstillstånd skulle kunna vara att odlarna förpliktar sig att rensa bort stillahavsostronet från områden som badstränder, båtplatser och skyddade biotoper.

En sådan koppling mellan odlingstillstånd och förvaltningsansvar kan verka som en vettig lösning när resurser är begränsade och offentlig förvaltning generellt baseras på ettåriga korttidslösningar i stället för fleråriga långsiktiga satsningar. Dock finns en lång rad filosofiska och praktiska frågor som måste besvaras. Var går gränsen när man värderar om invasiva arter skall upptas i den lokala faunan/floran och inte längre skall definieras som främmande? När det finns ekonomiska intressen? Vem skall kontrollera att odlarna gör förvaltningsjobbet och vem skall finansiera dessa kontroller? Senaste årens erfarenhet med privatisering av svensk sjukvård och skola ger inte stora förhoppningar om succé.

Leave a comment