Newspaper column in Västra Nyland 8 August 2013
Har västra Nyland haft bra sommarväder i år? Svaret beror nog på vem som tillfrågas. Killarna som driver Stabby Gård söder om Uppsala är inte nöjda. Skörden är mycket liten på grund av värmen och torkan. Korna flämtar i skuggan. Aronias peripatetiska forskare som har spenderat sommaren i gårdens kohage, kan också konstatera att det är en riktig ”skitsommar”. Av olika skäl. Rent bokstavligen om ens studieorganism är gula dyngflugor. Men också för att dyngflugorna inte gillar värme. Fältarbetet går helt enkelt dåligt. Flugorna gömmer sig i skuggan, vill inte para sig. Och om flugorna ändå får för sig att prova i alla fall, lägger inte honorna ägg. Och om honorna ändå får för sig att lägga ägg, kläcks de inte. Resultaten från det planerade forskningsprojektet uteblir. Och oron över framtida biodiversitet ökar. För vi har mycket sparsam kunskap om hur jordens växter och djur kommer att klara sig under de stigande temperaturerna som klimatprognoserna förutsäger.
Miljöförändringar har påverkat levande organismer under 3,6 miljarder år och bidrar till att vissa arter utrotas och till evolution av nya arter. Organismer har i princip två sätt att hantera miljöförändringar som sätter deras liv och förökning i fara. Antingen flytta till bättre förhållanden om förmågan för spridning och lämpliga habitat finns. Eller anpassa sig till de nya förhållandena. Genetisk anpassning till nya miljöer kräver att det finns genetisk variation i relevanta karaktärer, samt att dessa karaktärer till en viss grad är ärftliga. Lite förenklat kan man säga att ju kortare generationstid, desto bättre anpassningsmöjligheter. Vissa organismer har en imponerande förmåga att anpassa sig till människans utrotningsansträngningar; “snabba” organismer som bakterier och parasiter utvecklar resistens mot läkemedel, vissa växter utvecklar tolerans mot tungmetaller och växer gärna i mycket förorenad jord. Miljöförändringarna har aldrig gått så snabbt framåt som nu, och arter med längre generationstid kan ha sämre förmåga till genetisk anpassning.
Det finns ingen omedelbar risk för att den gula dyngflugan försvinner. Arten finns överallt i tempererade zoner på norra halvklotet och populationerna är generellt stora. Under sensommarens, höstens, och nästa vårs lite kyligare dagar kommer de att fortsätta med det de har utvecklats till att göra över tusentals år; att producera nya generationer flugor. Men vad händer med de arter som inte är så vanliga, de som vi inte vet så mycket om, men som kanske är minst lika värmekänsliga? Mer forskning behövs för att undersöka deras toleransgränser, men resurserna är begränsade. Vem avgör vilka arter som är tillräckligt viktiga för att undersökas? Har vi råd att inte veta?